Veckobrev v 23

Fantastiska Tellus

Då har 3 år sprungit förbi och ni är redo att ta nästa steg, upp i högstadiet större frihet, utan oss!

Det är lite vemodigt att veta att dagarna för mig försvinner med er men jag är oerhört stolt över vår resa ihop.

Ni betyder oerhört mycket för mig, mer än vad ni säkert kan tro. Vi har kört ganska hårt med er vilket syntes inte minst i Jupiter där det blev lite skräckblandade känslor när ni förstod att vi var ganska hårda men det har hänt oerhört mycket under dessa 3 år.

Vi har blivit som en familj här på Lemshaga. Det har varit många försök där ni använde mig och Krister på samma sätt som jag tror ni körde med era föräldrar. Fick ni inte något av mig, gick ni till Krister och vice verca. Det tog en stund innan ni kom på att svaret alltid var detsamma, oavsett om ni frågade mig eller Krister först.

Att vi är som en familj visas också i att ni, ganska ofta, brukar ropa efter mig, inte som Marie, utan som mamma. Oftast med fnitter, garv och att ni blir lite generade. Jag har alltid tagit det som något positivt, att ni och vi är trygga med varandra. Jag finns här för er och kommer alltid att göra det också.

Jag är oerhört stolt över er, för många saker. Ni har utvecklats enormt när vi tittar på er utifrån alla möjliga vinklar. Tittar vi ämnesmässigt är det elever som tagit många steg fram. Läsningen var en sån sak som var lite jobbig att börja med. Det var mycket suckar och stön när jag sa att vi skulle läsa. Vi tragglade, läste och ställde frågor och ja, jag tvingade er men det har också gett bra resultat. Det var fantastiska resultat av er alla på de nationella proven i läsförståelse.

Ni har också vuxit som individer, personer. Ni är inkännande, ödmjuka, vänliga och inte minst, ni tänker väldigt mycket på alla runtomkring er. Behöver någon en vänlig gest, ett leende, hjälp av er, tid till en själv eller bara få vara omgiven av en massa vänliga människor finns ni där, alltid redo att hjälpa till och stötta andra människor. Detta är nog de allra finaste med er. Ni bryr er inte om vem man är, hur man ser ut eller vad man kan… Ni ser bara människan framför er och det fina den personen är. Alla får vara den man vill vara i era ögon och ni stöttar det.

Vi har varit med om mycket. Skratt, glädje men kanske också tårar. Jag har försökt vägleda er, guida er men jag måste erkänna att jag har också skällt på er. Ni ska veta att när jag skäller på er är det för att jag bryr mig om er. Jag vill att ni ska vara de fina underbara barn jag har sett otaliga gånger.

Nu tackar vi för oss och lämnar över er till 3 nya mentorer som kommer att få en underbar klass att ha att göra med.

Det har varit en oerhörd ära att få lära känna er och vara er mentor och lärare.

Tack för allt.

 

Ha nu ett underbart sommarlov, vila upp er så ses vi till hösten (även om ni då går i Ladan).

Cecilia, Amanda, Krister och Marie